Lördags lycka

Då jag i fredags fick veta att helgen utlovade höst-liknande väder var jag annat än glad - hade planer på att sitta i McCarren Park o titta på människor o läsa min bok, men tydligen tyckte vädergudarna något helt annat. Så vad kan man göra i New York en kylig lördag? Jag passade på att släpa med min roommate att se Tim Burton's Alice i Underlandet i 3D - och vilken film! Jag satt med ett stort leende på läpparna hela tiden. Vackert filmad i sann Burton anda. Efter filmen gick vi ner till Chinatown eftersom jag ville prova sk Shanghai Soup Dumplings för första gången (har varit besatt sedan jag läste om dem på min kompis Celine's blogg). Jag gillar inte Chinatown (don't get me started on that one..), men det finns en del gömda skatter som ortsbor gärna håller för sig själva för att slippa invasioner av Europeer med magväskor. Joe's Shanghai är en sådan skatt. Denna lilla restaurang serverar det som anses vara New Yorks bästa soup dumplings - ett litet degknyte fyllt av kött som ångas. Då köttet börjar tillagas släpper safterna som hålls inne i knytet tills du biter, och sedan - MUMS. Munnen fylls av buljong o kött och det smakar himmelskt gott. Jag beslutade mig för att inte titta in i knytet - såg mindre aptitligt ut, så jag fokuserade på att slurpa/tugga/slurpat/tugga...

Jag märkte snabbt att äta Soup Dumplings är ändå inte helt lätt. Min roomate är asiat och har fulländat ätandet av dessa små godsaker (hon har övat i ca 28 år) - jag lyckades däremot inte riktigt graciöst med slurpa/tugga kombinationen som krävdes, men fick i mig mina dumplings på något sätt (fingrar användes). Efter det var jag proppmätt, men passade på att gå på en billig massage i Chinatown eftersom vi ändå var där. Allt som allt en finfin dag med fulfult väder :)

Kanske nästa gång?

New York är fullt av saker som är svåra att komma över - långvariga förhallanden, billiga bostäder och hemliga konserter är några exempel på saker man flyktigt hör talas om men sällan egentligen får erfara själv.

Själv anser jag att få gå på en hemlig konsert är lite av ett eldprov för att kunna kalla sig en sann New York bo. Hemliga konserter hålls vanligtvis av coola band, under alias och på ovanliga ställen (så att man får verka lite extra hipp o cool då man, väldigt flyktigt förstås, får berätta om sina bravader). En av mina väninnor befann sig på rätt plats vid rätt tid för ett par år sedan och var på en väldigt eftertraktad och väldigt hemlig Modest Mouse konsert för några år sedan. Jag var lite lagom avundsjuk och att gå på ett hemligt NYC gig har sedan dess varit på min NYC bucket list. För några dagar sedan kom jag faktiskt rätt så nära, då jag på väg hem från parken sprang på en kompis som berättade att Sonic Youth skulle spela på ett konstgalleri under alias - jag undrade om alla i Hipsterville (läs: Williamsburg) redan fått nys om detta och om jag ens skulle slippa in. En timme senare, iklädd min nya blommiga vintage klänning, satt jag fot i Tribeca galleriet och den första människan jag ser är Kim Gordon. Nej, hon spelade inte gitarr, utan bläddrade i en konstbok och pratade med en annan tjej. Det tog ca en millisekund innan jag fattade att jag faktiskt lyckats missa hela konserten. Känslan av att ha varit så nära.. nja, vad kan jag säga? Jag o mina kompisar beslutade oss snabbt för att en drink kanske var bästa lösningen på vårt dilemma (ingen av oss hade kommit i tid), så vi gick till Macao Trading Co och drack det som bestämt måste vara Manhattans godaste cocktails - alltid bra plåster på såren.

Flo

Jag älskar Florence + the Machine. ÄLSKAR. (Ordet är kanske för svagt - min iPod har iaf märkt aven viss besatthet). Fick chansen att se henne på en liten klubb som heter Le Poisson Rouge i the West Village i torsdags med min bästa vän Steph. Möjligtvis det bästa live band jag sett.

Raise it up.

Konsekvent?

Att vara konsekvent är inte direkt min starka sida. Egentligen existerar ordet knappt i min vokabulär. Jag har haft en miljon olika hobbyn, vilka ofta lyckats fånga mitt intresse i ca 2-3 veckor varefter de fallit i glömska... Lite så har det varit med bloggen - en liten paus pga stress ledde tydligen till total tystnad. Så man får be om ursäkt helt enkelt och börja med nya friska tag. Min kompis Celine är en fantastisk bloggare (som tom är rätt så känd från sin blogg www.thechiconomist.com där hon skriver om mode o mat för oss med en sträng budjet). Celine har iaf börjat en ny blogg där hon beskriver 30 saker hon vill göra innan hon fyller 30 (http://www.30before30project.com), och en av sakerna hon nu lyckats med är den sk 30-day Bikram challenge. För er som inte vet så är Bikram en form av yoga som utövas i 90 min ett rum där temperaturen upphöjts till ca 40-41 grader (med upphöjd luftfuktighet också). Jag har funderat på att prova (ja prova, har inte ens satt min fot i en Bikram studio än) i ca 2.5 ÅR. Celine har 3 dagar kvar på sin 30 dagars yoga challenge, och har lyckats gå 27 gånger. Varje dag alltså. Jag har blivit så inspirerad av henne att jag tänker prova det här med att vara konskvent. Förhoppningsvis varar det ju lite längre än 2 veckor denna gång... :/

Nine-to-Five

Måndag till fredag, 9-18 befinner jag mig på ett kontor i SoHo/Tribeca området. För tillfället tillbringar jag mycket av min tid springande mellan kontoret och fotostudion (i samma byggnad men på en annan våning) eftersom jag har fått som uppgift att skriva en Stil Guide för alla frilans fotografer att följa. Eftersom jag har noll fotokunskap är detta måttligt stressigt, men ändå ganska kul. Bland det roligaste är att arbeta med fotograferna och stylisterna, och bilden jag länkat tog vi i tisdags. T-shirten "What's New Pussycat" är av Prince Peter (i sammarbete med rock fotografen Mick Rock), och ja - det slutade med att jag köpte den. Nu är bara frågan hur i helsike man kan se ut som modellen på bilden..?

Saturday I've missed you

Min kärlekshistoria med Lördag började när jag var liten. På lördag kunde man åka med mamma och pappa till stugan och simma eller till Stockholm och bo på hotell. Man fick en påse lördagsgodis som alltid innehöll samma äckliga rosa skumkantareller som mamma fick äta. Jag längtade till denna dag som var lite, lite bättre än dom andra. Nu x antal år senare kan jag konstatera att ingenting har ändrats (fast jag skipper skumkantarellerna förstås). Det jag ser fram emot nu (kaffe på 5 Leaves, ligga och dra sig i sängen) är väl vuxenversionen, men allt jag kan säga är åh vad skönt att se dig igen Lördag.

I'll take one of these Please

Denna outfit från Marc by Marc är för söt för att kunna ignorera.. :)

Hur man festar på en buss när man inte är rockstjärna

Efter att ha tittat på smala modeller i ett par timmar kände jag mig hungrig (läs: bakis efter Valentine's Day festen) och jag beslutade mig för lunch på min favorit restaurang 5 Leaves. Slog mig ner vid baren (NYC etikett: äter man ensam sitter man helst vid baren. Man kan läsa New York Times och se intellektuell ut). Min bordsgranne (eller bargranne kanske är mer korrekt) visade sig vara en mycket trevlig ung man som jag började konversera med. Han frågade mig om jag ville följa med på en sk "Party Buss" på kvällen. En party buss är helt enkelt en omgjord buss som kör omkring med vilt dansande och festande människor. Gratis öl skulle också finnas på bussen, och vem kan då motstå gratis alkohol? (Den söta bargrannen hade ingenting med mitt beslut att göra). Kvällen spenderades alltså glatt dansande på party bussen och senare på en bar med $1 öl med bargrannen och hans kompisar. Nya kompisar är ju alltid kul att få, och jag än en gång fått bevis på att man i staden som aldrig sover tydligen kan ha hur kul som helst på en måndag i februari.

Himmelriket för en Dressoholic

Je t'aime Jill.

Front Row

Fashion Week är kändistätt, och på plats hos Jill fanns AnnaLynn McCord, Michelle Trachtenberg, Jessica Szohr, Nigel Barker (jag har sett honom varje gång, och yes I definitely would) och Miss Jay Alexander.

NY Fashion Week

När jag bodde i Little Italy märktes Fashion Week tydligt eftersom det plötsligt började krylla av långbenta modeller i SoHo. I Brooklyn är avsaknaden av dessa pinnsmala amazoner ett faktum, men tack och lov är det bara att ta sig till Bryant Park i Midtown om man vill få sig sin dagliga modell dos. De flesta visningar hålls i specialbyggda tält i en liten park mitt i Manhattan som heter Bryant Park. Det är ju kul att gå på modevisning, men utan inbjudan kan det vara svårt, men inte alls omöjligt... (men hur man slipper in tänker jag inte avslöja - eller ja - allt har väl ett pris).

Jag minns tydligt hur nervös jag var första gången jag beslutade mig för att försöka ta mig in på en visning i Bryant Park. Dom vita tälten hägrade likt ett nirvana, fast vid dessa pearly gates vaktade bulldogs-liknande män. Med hjärtat i halsgropen och uppklädd till max gick jag förbi de enorma vakterna och hoppades att jag inte skulle bli stoppad. Väl inne gällde det att ljuga sig in till visningarna, något jag och min underbara vän Stephanie snabbt utvecklade till något av en konstform. Nu orkar jag inte ljuga för att gå på visningar längre, istället har jag friends in high places :) Tack vare dessa vänner gick jag på Jill Stuart och Tracy Reese i måndags (en helg dag pga att det var "President's Day" haha. När får ni därhemma fira Tarja Halonens dag månntro?). Jills visning var underbar (ok, jag erkänner till ett narkotika klassat Jill Stuart beroende). Breda, tjocka halsdukar, markerade axlar och tuffa men söta klänningar var röda trådar på båda visningarna. Älskade modellernas hair & makeup hos Jill och jag tänker inhandla en svart kajal bums. Allt som allt fina kläder som kommer att göra den kommande mörka hösten lite tjusigare :)

Movie star, oh movie star...?

I lördags, medan jag besökte min bästa vän på jobb i SoHo, kommer plötsligt två stiliga gossar fram och frågar oss om vi vill komma på en reklam casting för en populär dansk öl. Efter att vi försäkrat oss om att detta gällde oss båda ("ja"), började jag känna en viss känsla av panik (vad ska man ha på sig, hur ska man se ut, förbannade hår etc etc.). Men tydligen slutade inte mina drömmar om framgång och kändisskap med mina dans uppträdanden i 5-års åldern, för jag gick på den förbannade castingen. Men när jag stod där framför två enorma spotlights var plötsligt den roliga och charmiga personen jag skulle framstå som bortblåst. Borta med vinden. Poff sade det bara (detta skulle aldrig ha hänt när jag var 5, jag skulle ha gett ett extra nummer direkt). Det hela var över på 5 minuter, och vi lämnade castingen i ett nervöst fnitter som genast måste medicineras med ett glas rött.

Sånt här händer bara i New York, och vad annat kan jag säga förutom:

"Carlsberg, probably the best beer in the world"

Hjärtan x 1000

Åh, lyckans jag som får fira Alla Hjärtans Dag i USA - landet där uttryck som "Hallmark Holiday" myntats för att beskriva högtider som existerar i stort sett pga sitt kommersiella syfte. I Finland kallar man 14:e februari för Vän Dagen (allt i rättvisans namn förstås), men här har butikerna redan varit dekorerade alla nyanser av rosa och rött i ca en månad (för att matcha alla hjärtbeströdda små halsband, kort och underkläder som finns till salu så klart). Champagne ska drickas och choklad ska mumsas på, och på kvällen ska man på restaurang med en stilig karl (för att visa för omvärlden att man också faktiskt är het som fan).

Ja, man kan göra så. Eller så kan man göra någonting annat, som ordna till fest t ex. Det gör min kompis, och där tillbringar jag min rosa-röda hjärtbeströdda dag. Nu gäller det bara att välja om jag ska ha på mig den röda klänningen eller den med små hjärtan....

"It's fashion dahling"

Det var meningen att jag skulle skriva detta i fredags, men utav respekt för Lee McQueen's bortgång att jag inte ville skriva om en fest. I varje fall, som kick off till Fashion Week i New York, sponsrade jobbet tillsammans med L'oreal "Fashion 2.0 Social Media Awards" där designers med bra blogg, hemsida osv hedrades. Festen hölls på W Hotels chica Audrey Lounge, med öppen bar och finfina givaways. Yours truly fick jobba där i några timmar innan jag beslöt mig för att avnjuta gratis drinkar i baren. Hur kul kväll som helst, och naturligtvis kom jag hem men en goodie bag fylld av diverse L'oreal produkter :)

God speed

Fick en klump i halsen när jag hörde imorse. Jag hoppas jag får gå på en av dina modevisingar i himlen om 50 år. Vila i frid.

Snow Day

Jag borde aldrig ha skrivit om fåglarna som kvittrar, för imorse steg jag upp till en vit värld. Så vit att 1.1 miljoner skolbarn (och vuxna) i New York har fått en sk "Snow Day" och får stanna hemma från skolan.. Som hårt arbetande Devil Wears Prada assistent existerar inga lediga dagar - det är bara att klä på sig och traska iväg. Ikväll ska jag hjälpa till på "2.0 Social media awards" - skriver mer om det senare.

English Blog

I've decided to have one blog in English and another in Swedish just to make things easier. Couldn't figure out how to create a second page for this one, so for now the English version can be found at www.mybleachedblondeheart.blogspot.com

New York International Gift Fair

Puh, första veckan på jobbet avklarad! Bland annat besökte jag New York International Gift Fair med vår nye VD för heminrednings avdelningen. Amerikaner har definitivt annorlunda smak och det fanns mycket krims-krams, men visst fanns det några pärlor: dbO Home (www.dbohome.com) hade vacker handgjord keramik, Kreme (www.kremelife.com) coola kuddar med grafiskt tryck, och Black+Blume hade kanske den snyggaste diskställningen någonsin (www.black-blum.com). Djurmotiv, eko och rustik stil sågs överallt. Bland det coolaste fanns papperskassar gjorda av sten! (www.terraskin.com) 100% Miljövänligt, nedbrytbart och till på köpet snyggt - precis som det borde vara. Skandinavisk design fanns även på plats i form av Design House Stockholm, Iittala, Marimekko och ålandsbördiga Lotta Jansdotter!

Powder Pink

Perfekt för att lysa upp tillvaron med.
Klänning: Elizabeth & James, skor: Costume National, halsband: Urban Outfitters, nagellack: Mac (Blissed Out)...

Tweet, tweet

Sitter i köket och äter frukost och hör plötsligt fågelkvitter! Det varar bara någon minut, men det får även det mest skandinaviskt frusna hjärta att börja mjukna. Våren kommer, sakta men säkert, även till gråa Brooklyn.

Chapter 1

Fem långa, tysta, avslappnande och väldigt härliga veckor hemma på Åland sätter igång tankeprocessen. Fyra år av skola är nu avklarade, och jag har plötsligt tid. Tid att göra saker som jag borde ha börjat för länge sedan, som att skriva om mitt liv i New York. Så jag bestämde mig för att nu är det dags. Så jag antar att detta är kapitel 1. Nu följer en liten introduktion:

Så vad är det jag egentligen gör?

Det är en fråga som jag hör väldigt ofta av familj och vänner. Jag vet själv inte riktigt hur jag ska beskriva mitt jobb på svenska (eller på engelska heller för den delen). De senaste fyra åren har jag studerat mode inköp och -planering på Fashion Institute of Technology i New York. Innan dess hann jag med en kort visit i Helsingfors där jag gick en diplomerad vuxenutbildning till stylist. I New York har jag mellan varven hjälpt till hos Jill Stuart (min stora favorit) och pratiserat inom trendanalys för Edelkoort Inc. och Fashion Snoops.
Jag brinner iaf för internet handel, och har just blivit anställd på en internet butik där jag också praktiserat. Jag vet fortfarande inte vad min titel är, men min första dag är imorgon så jag lär väl få mer klarhet i detta med tiden. Jag får väl helt enkelt säga att fortsättning följer.